Archive for Personligheter

Charles-Jean Bonvoust

Harel är ett välkänt namn i historien om hur osten Camembert tillkom. Mindre känd är mannen som gav henne råd om osttillverkning och han benämns för det mesta som prästen från Brie. Nu är det dags att göra hans namn lite mer välkänt.

1790 antog den franska nationalförsamlingen en lag som ställde kyrkan under civil förvaltning. Lagen innebar även att präster skulle avlägga en trohetsed till den nya franska grundlagen. Den stora majoriteten präster vägrade och föredrog att hålla sig trogna mot påven Pius VI. De som vägrade kallades edsvägrare och tvingades fly ur landet eller gömma sig för att inte hamna i fängelse och i värsta fall avrättas.

Charles-Jean Bonvoust från Brie var en av dessa edsvägrare och han sökte sig västerut, antagligen för att fly över engelska kanalen. Enligt legenden skall han ha blivit gömd av makarna Harel på deras gård i Beaumoncel och under sin tid där observerat Marie Harel när hon tillverkade ost. Han skall då ha gett henne råd om osttillverkning baserat på receptet på ostar från Brie.Tack vare dessa råd så tillkom den ost som idag heter Camembert.

Vissa källor uppger att Charles-Jean Bonvoust skulle ha varit en Benediktinmunk vilket i såfall skulle innebära att det är två Benediktinmunkar som bidragit till utvecklingen världens mest kända ost respektive vin. Den andre munken hette Pierre Pérignon mer känd som Dom Pérignon, champagnens fader.

Leave a comment »

Cosimo Cavallaro

Kan man skapa konst med hjälp av ost? Svaret blir ja om man väljer att betrakta några av konstnären Cosimo Cavallaros skulpturer och installationer som konst, alla gör det dock inte. Cavallaro är en kanadensisk konstnär som skapat ett flertal konstverk med just ost som medium.

På hans hemsida kan den modige ta sig en titt på vad han åstadkommit och när det kommer till verk med ost så kan man välja att beskåda: Twiggy täckt med ost, The Cheese Room, The Cheese Chair, the Cheese Jacket och en hel bok om det hus i Wyoming som täcktes med ost både in- och utvändigt.

Hans mest kontroversiella verk är dock tillverkat av choklad nämligen den chokladstaty förställande en helnaken Jesus som heter My Sweet Lord. Inför påskveckan 2007 var den tänkt att ställas ut på the LAB gallery i New York. Religösa grupper lyckades dock med bedriften att få galleriet att plocka bort ”chokladjesus” från utställningen. Bland annat efter att den kristne fundamentalisten Bill Donohue gått till attack i en radiosändning och bland annat yttrat följande till Cavallaro: ”you’re lucky I’m not like the Taliban, because you would lose more than your head”. Konstverken av ost verkar ha haft lättare att accepteras med undantag av den oro som närboende till osthuset i Wyoming framförde angående invasion av råttor och obehaglig doft.

Comments (3) »

Grattis på nationaldagen Norge och alla norrmän.

osthyvel

Idag är det Kongeriket Norges nationaldag. Ostbloggen gratulerar genom att skriva om den uppfinning som vårt grannland berikat omvärlden med, osthyveln.

Thor Bjørklund heter mannen som 1925 uppfann osthøveln eller som vi svenskar säger osthyveln. Möbelsnickare Bjørklund som skar sina ostskivor med kniv skall till slut ha blivit så irriterad på att de inte blev tunna nog att han började experimentera med sin snickarhyvel och så småningom kom på det vi idag kallar osthyvel. Han fick patent på den och startade även företaget Thor Bjørklund & Sønner AS som än idag tillverkar bland annat osthyvlar.

I vår kökslåda så räknade jag nyligen in 4 st osthyvlar vilket nog inte är onormalt i ett svenskt kök. I Frankrike så är tingesten dock tämligen okänd och kan vara näst intill omöjlig att hitta i affärerna. Ytterst få franska ostar lämpar sig för hyvling och de som gör det attackeras bäst med kniv. Det stora möbelvaruhuset saluför dock givetvis tingesten i Frankrike och även här heter den Smaka.

Likt den elaka tandläkaren spelad av Rolv Vesenlund som tvingar sin patient att hålla med om att Volvo Sonett är italiensk och har sex förgasare,  hävdar många norrmän att även pappersgemet skulle vara en norsk uppfinning, så är dock inte fallet varför norges bidrag bland oumbärliga hjälpmedel får stanna vid just osthyveln. Den vattentäta tepåsen fick de aldrig patent på.

Comments (4) »

Marie Harel i Vimoutiers

Under helgen som var passade delar av familjen på att ta en tur till Normandie. Inte av slump utan mera på grund av undertecknads planering  kom vi att passera genom staden Vimoutiers. Här hittar man bland annat Musée du Camembert vilket dock hade stängt när vi passerade förbi. Vi tog oss istället en titt på statyerna föreställande Marie Harel.

marie-harel-i

Här syns statyn som restes 1928 och är placerad mittemot kyrkan i byn. Den 14 juni 1944, under andra världskriget, så bombade amerikanskt flyg av misstag Vimoutiers och nästan hela byn utplånades. Det var då som huvudet på statyn föll av och senare försvann spårlöst.

Om man fortsätter till kommunhuset och torget där det hålls marknad så finns ytterligare en staty av Marie Harel, denna gång med huvudet i behåll. Denna staty är skänkt av ”400 men and women making cheese in Van Wert, Ohio, USA, with the cooperation of  the commitee on aid to Vimoutiers”, kan man läsa på en plakett på sockeln till statyn. Det var arkitekten Welles Bosworth som 1947 bildade kommittén för hjälp till återuppbyggnad av Vimoutiers och 1956 avtäcktes den nya statyn.

marie-harel-ii1

En mindre kopia av statyn skänktes senare av invånarna i Vimoutiers till arbetarna vid Bordens ostfabrik som tack för deras hjälp med den nya statyn på Marie Harel. Denna staty återfinns idag en park vid staden Van Werts stadsmuseum. På Bordens numera nerlagda ostfabrik i Van Wert tillverkades bland annat den numera försvunna kittosten Liederkranz cheese som trots det tyskklingande namnet var en amerikansk  ost. 1985 försvann den från marknaden men rykten säger att bakteriekulturen för osten fortfarande hålls vid liv.

Comments (1) »

Den försvunna texten i Émile Zolas Hallarna.

Under påskveckan passade jag på att läsa Émile Zolas roman Hallarna som ger en fantastisk beskrivning av livet i och omkring hallarna i Paris under mitten på 1800-talet. Jag visste sedan tidigare att den skulle innehålla ett  stycke där en smör- och ostbutik beskrivs ingående men efter att ha läst igenom boken så kunde jag inte påminna mig att den passerat mina ögon.

Detta var så frusterande att jag kände mig tvungen att ta en titt i originalet och se om det var någon skillnad. Mycket riktigt där kan man konstatera att  i den svenska översättningen så är ungefär en halv sida text helt bortstruken. Jag tog en titt på en engelsk översättning och där fanns texten ordagrant översatt. Så här står det i den svenska versionen:

”Stanken av osten stod tjock omkring dem. Fröken Saget satt med näsan rakt över en vosegeserost……”

Mellan dessa två meningar finns det i originalversionen följande målande beskrivning, jag skriver här den engelska översättningen och den kursiverade texten är den som fattas i den svenska versionen:

”All around the the cheeses were stinking. On the two shelves at the far end of the stall were huge masses of butter: Brittany butters overflowing from baskets; Normandy butters, wrapped in canvas, and resembling models of stomachs over which some sculptor had thrown damp cloths to keep them from drying; while other great blocks had been cut into, fashioned into perpendicular rocky masses full of crevasses and valleys, and resembling fallen mountain crests gilded by the pale sun of an autumn evening.

Beneath the stall show-table, formed of a slab of red marble veined with grey, baskets of eggs gleamed with a chalky whiteness; while on layers of straw in boxes were Bondons, placed end to end, and Gournays, arranged like medals, forming darker patches tinted with green. But it was upon the table that the cheeses appeared in greatest profusion. Here, by the side of the pound-rolls of butter lying on white-beet leaves, spread a gigantic Cantal cheese, cloven here and there as by an axe; then came a golden-hued Cheshire, and next a Gruyere, resembling a wheel fallen from some barbarian chariot; whilst farther on were some Dutch cheeses, suggesting decapitated heads suffused with dry blood, and having all that hardness of skulls which in France has gained them the name of ”death’s heads.” Amidst the heavy exhalations of these, a Parmesan set a spicy aroma. Then there came three Brie cheeses displayed on round platters, and looking like melancholy extinct moons. Two of them, very dry, were at the full; the third, in its second quarter, was melting away in a white cream, which had spread into a pool and flowed over the little wooden barriers with which an attempt had been made to arrest its course. Next came some Port Saluts, similar to antique discs, with exergues bearing their makers’ names in print. A Romantour, in its tin-foil wrapper, suggested a bar of nougat or some sweet cheese astray amidst all these pungent, fermenting curds. The Roqueforts under their glass covers also had a princely air, their fat faces marbled with blue and yellow, as though they were suffering from some unpleasant malady such as attacks the wealthy gluttons who eat too many truffles. And on a dish by the side of these, the hard grey goats’ milk cheeses, about the size of a child’s fist, resembled the pebbles which the billy-goats send rolling down the stony paths as they clamber along ahead of their flocks. Next came the strong smelling cheeses: the Mont d’Ors, of a bright yellow hue, and exhaling a comparatively mild odour; the Troyes, very thick, and bruised at the edges, and of a far more pungent smell, recalling the dampness of a cellar; the Camemberts, suggestive of high game; the square Neufchatels, Limbourgs, Marolles, and Pont l’Eveques, each adding its own particular sharp scent to the malodorous bouquet, till it became perfectly pestilential; the Livarots, ruddy in hue, and as irritating to the throat as sulphur fumes; and, lastly, stronger than all the others, the Olivets, wrapped in walnut leaves, like the carrion which peasants cover with branches as it lies rotting in the hedgerow under the blazing sun.

The heat of the afternoon had softened the cheeses; the patches of mould on their crusts were melting, and glistening with tints of ruddy bronze and verdigris. Beneath their cover of leaves, the skins of the Olivets seemed to be heaving as with the slow, deep respiration of a sleeping man. A Livarot was swarming with life; and in a fragile box behind the scales a Gerome flavoured with aniseed diffused such a pestilential smell that all around it the very flies had fallen lifeless on the gray-veined slap of ruddy marble. This Gerome was almost immediately under Mademoiselle Saget’s nose……..”

Varför saknas denna för en ostintresserad läsare väsentliga text i den svenska översättningen? Översättare Brita Knyphausen finns ej längre bland oss så sanningen kan vara svår att få fram. Jag antar att som översättare så kan man ju inte alltid ordagrant översätta texter men ovanstående strykning känns som lite grann som ett tjänstefel. Kanske berodde det på att vid tiden för översättningen så var denna typ av miljö och produkter något som Brita Knyphausen aldrig skådat och hon följaktligen inte kunde översätta stycket. Styckena om grönsaks-, ägg-, fågel- fisk- och kötthandlarna m.fl. verkar däremot genomgående blivit mer korrekt översatta.

Le Ventre de Paris, Hallarna på svenska, skrevs 1873 av Émile Zola. Mitt exemplar är översatt av Brita Knyphausen och utgivet av bokförlaget Prisma 1971 samt tryckt i DDR kan man utläsa på bokens insida. Boken rekommenderas starkt till alla som vill ta del av livet i och omkring Paris saluhall för 150 år sedan. Den nämnda vosegerosten skulle idag (av mig) nog översättas med munsterosten.

Comments (120) »

Ostinspirerad konst

la-persistencia-de-la-memoria

Under sportlovsbesöket i London så blev det givetvis ett varv med London eye. På väg dit så passerade vi denna skulptur av Salvador Dali. Klockan är inspirerad  av tavlan La persistencia de la memoria eller på svenska Minnets envishet, en av Dalis mest kända tavlor.

Tavlans klockor skall vara inspirerade av en camembert som blivit liggande framme i värmen lite för länge och sedan börjat inta ett mer rinnande stadium.

Leave a comment »

Sagt av andra

”En dessert utan ost är en skönhet som saknar ett öga” – ”Un dessert sans fromage est une belle à qui il manque un œil.”

Upphovsmannen till ovanstående uttryck lär vara den franske gastronomen Jean Anthelme Brillat-Savarin (1755-1826). Han var advokat, politiker och filosof men har nog framför allt gått till historien som gastronom. Det han som osten Brillat-savarin blivit uppkallad efter, dock inte av honom själv och mer än 100 år efter hans död.

”När stora genier gör som minst är de som mest aktiva.”

Sagt av Leonardo  da Vinci men jag tar mig fräckheten att låna det för egen räkning. Skriverierna på ostbloggen  går på lågvarv denna vecka då jag har fullt upp med andra aktiviteter för tillfället.

Leave a comment »